Teenagers from Mars

IMG_20160105_143057

Annonser

MAMMAJACKAN

– Jo men absolut, visst trivs jag i mammajackan, säger hon samtidigt som hon gråter på insidan av jackan därför hon vet – hon är smärtsamt medveten om att en mammajacka betyder att hon lika gärna kunde varit död.

– Jag är inte död, jag har bara fött barn! Hallå, fattar ni! I fantasin skriker hon så, men naturligtvis inte i den verkliga världen. Det hör inte mammajackan till, att bete sig så.

Det som sker under en mammajacka är ett helt eget universum. Men vem förstår det, vad som sker under alla lager av regn- och vindskydd? Att det på lekplatserna finns evighetsstjärnor av oro och ängslighet. Att det under lager av gore-tex finns underliv som försöker andas, trots det fantastiska materialet, som längtar efter en häftig puls, fukt och väta som skriker och vrålar. Inte så det stör såklart. Det sker i tystnad och smyg, i längtan att bli upptäckt, uppmärksammad, omhändertagen. Till slut imploderar det undre livet, kvävd av fukt- och vattentätt tyg.

– Jag trivs i mammajackan. Jag trivs i mammajackan. Hon repeterar och repeterar därför ingen riktigt förstår vad en mammajacka egentligen är – ett plagg som ger värme och skydd, gör vardagen så jävla praktisk, överskådlig. Ni fattar verkligen inte!

I alla mammajackors praktiska innerficka finns anteckningsbok. Det är där som mammajackans universum förvaras och nedtecknas, det blir så mycket mer välformulerat och raffinerat än ansiktets matta ton och ringarna under ögonen. I anteckningsboken formuleras tanketrådar om omöjliga kärlekar. Mammajackan försvinner med blicken, genom orden, bortom trasiga persienner, sandlådor och vårdcentraler, hon försvinner in i svarta hål, galaxer och dimensioner, till parallella existenser. Det är vad en mammajacka är. Ett plagg full av motsägelser. Paradoxer, möjligheter, omöjligheter. Allt det du trodde dig veta men inte längre vet. Eller förstår. Allt  och alla du en gång förlitade dig på, borta, men ändå, där – i blickarna mot dig, din jacka. Och hur du ser dig själv, både i och utanför jackan. I mammajackan ser du din mamma, samtidigt som är du din mamma, och du är en mamma. Vad är en mamma?

When the voices of children. are hears on the green

And whisprings are in the dale:

The days of my youth rise fresh in my mind,

My face turns green and pale.

William Blake, Nurses Song

BÄCKENET OCH KORSET

År 1965 den 19 april. Drottning Kristinas grav i St Peterskyrkan öppnas under ledning av Carl-Herman Hjortsjö, professor i anatomi vid Lunds universitet. Syftet: att undersöka drottningens kvarlevor. Varför? Då rådde tydligen en viss osäkerhet, oro och förvirring. Gravöppningen filmas. Jag ser filmen. Allvarliga män står på rad. Vigvattens stänks. En sarkofag i marmor öppnas. Kista i trä. Mörka lockar vilar på drottningens skallben, smulade händer i vita sidenhandskar.

I en upplyst monter ligger en avgjutning av Kristinas dödsmask – silvermasken hon begravdes i, alltså ansiktet i silver som sällskapet möttes av när kistan öppnades. Avgjutningen av silvermasken beställdes av Nationalmuseum i samband med den stora Kristinautställningen 1966. Nu på Livrustkammaren uppmärksammas drottningen ånyo – och här står jag, under ett slott som inte fanns när hon levde, i ett trevande försök att närma mig hennes ansikte. Jag tycker det är svårt. Svårt därför jag ser att drottningen hade ögonfransar. Hon ser fridfull ut. Vacker. Jag måste gå därifrån. Hon lever. 

Intakt vid gravöppningen var: kronan, silvermasken, spiran, sidenhandskarna, bäckenet och skallen.

Gravöppningen genomfördes för att undersöka, och bekräfta, de teser som vid olika tillfällen lagts fram angående drottningens äktenskapsvägran. Det vill säga, varför hon vägrat underkasta sig en manlig auktoritet.

Elis Essen-Möller, pensionerad professor i gynekologi publicerar 1937 boken Drottning Christina – en människostudie ur läkaresynpunkt. Essen-Möller lyfter fram tesen att Kristina förmodligen var pseudohermafrodit, det vill säga att hon hade normala yttre genitalier men avvikande hormonsammansättning. Sven Stolpe, författare, litteraturforskare, journalist och översättare disputerar 1959 med avhandlingen Från stoicism till mystik – studier i drottning Kristinas maximer. I avhandlingen menar Stolpe att Kristinas äktenskapsvägran berodde på en sexuell neuros, alltså insikten om den egna abnormiteten. 

Eh?

Ty jag, Herre, jag är dig tacksam för att Du lät mig födas till flicka, så mycket mer som Du vad god nog att bevara min själ för mitt köns alla svagheter och i stället godhetsfullt gjorde mig helt manlig, liksom resten av min kropp. Du begagnade Dig av mitt kön för att skydda mig mot de laster och utsvävningar som är vanliga i landet där jag föddes, och när Du dömde mig att tillhöra de svagare könet befriade Du mig från alla dessa vanliga brister. Du befriade mig också från alla former av beroende genom att låta mig födas till en tron från vilken jag ensam skulle styra. Ända sedan jag låg i vaggan lät Du mig dessutom erfara fördelarna med denna stora frihet, som jag har bevarat och kommer att bevara intill min död. Om Du låtit mig födas till man hade kanske vanor och dåliga exempel fördärvat mig. Alla de dygder och talanger Du givit mig hade jag kanske – som så många andra – dränkt i vin. Kanske mitt heta och häftiga humör hade lett mig till utsvävningar med kvinnor, som hade haft ännu svarare att befria mig ifrån. Kanske hade det rörliga intellekt Du givit mig, som gör att så lätt anpassar mig till sederna hos de olika folk jag lever med, till sist fått mig att övervinna min förfärliga aversion mot vin och drickande så att jag istället för att försöka förmå mina undersåtar att överge dessa förhatliga laster så småningom hade vant mig vid deras brister för att vinna deras uppskattning. Åtminstone hade jag löpt risken att tillbringa den tid tillsammans med kvinnor, som jag ägnat åt att studera och att söka efter sanningen, varigenom jag ställt mig förfogande för din vilja. Tillåt mig att beundra Din godhet, som har gynnat mig på så många sätt att den har förvandlat mitt största fel till en slags förtjänst, eller snarare ett slags lycka för mig.

Citerad text från Drottning Kristinas historia, skriven av henne själv, tillägnad Gud, påbörjad den 11 juni 1681. (Atlantis, kapitel 4, s.16-17)

Alltså. Bäckenet mättes och röntgades. Det konstaterades efter detta att Kristina biologiskt faktiskt var en kvinna. En kvinna på 150 centimeter med starkt bäckenben – förmodligen stärkt av alla långa turer till häst samt intresset för jakt. Inga konstigheter enligt anatomiprofessorn och avvisade teserna om avvikande hormoner, blygdläppar och klitoris. Lärdom till en annan gång: ett silversköte? Det hade sparat in år av huvudbry och spekulationer.

Trots Hjortsjös konstaterande har det ju diskuterats, det här med utseendet, och kläderna.

Kristina uppfostrades till furste, till kung över en stormakt. På duk en gudinna, jungfrun,  ej sval som månen, men krigisk och vis med hett temperament. Stundtals mild, en Athena, Minerva, beskyddare av hantverk, konst, teater och litteratur. Taktiker och strateg. 

Hon gör det hon har lust med, och det är detta som är oroande. Hennes läppar gör en sur min men bjuder samtidigt in till kyssar. 

Så skriver Simone de Beauvoir i Birgitte Bardot & Lolitasyndromet – hur Birgitte Bardot promenerar barfota, ringaktar eleganta kläder, smycken, höfthållare, parfymer, smink, alla konstgrepp. Och samtidigt, en så sensuell hållning att ett helgon skulle sälja sin själ bara för att få se henne dansa.

Karl Erik Steneberg beskriver i den detalj- och innehållsrika Kristinatidens måleri från 1955 Kristinas gråblå ögon, som kan, att döma av samtida uppgifter, stå naturförebilden nära. Med akademikers språkligt kontrollerade passion beskriver Steneberg hennes tunga anletsdrag, kraftiga näsa, utskjutande underläpp och sluttande haka.

Jag tänker att Birgitte är Kristina.

Alla män attraheras av Kristina men detta innebär inte att de är välvilligt inställda till henne. Majoriteten hävdar att en kvinna förlorar sin sex appeal om hon ger upp konstgreppen. Enligt dem kyler en kvinna i byxor ner begäret. Kristina bevisar motsatsen och de är inte tacksamma för det eftersom de inte vill ge upp sin roll som herre och härskare. Kristina bedårar ingen, hon handlar. Hennes kött har inte denna frikostighet som symboliserar passivitet. Hennes kläder är inga fetischer och när hon klär av sig avslöjar hon inte något mysterium. Hon visar sin kropp, varken mer eller mindre, och denna kropp, är sällan orörlig. Hon går, hon dansar, hon rör sig. Hennes eroticism är inte magnetisk, den är aggressiv. Mannen är objekt för henne precis som hon är ett objekt för honom. Och det är just vad som sårar den manliga stoltheten. Att förakta smycken, smink, höga klackar och höfthållare, det är att vägra förvandla sig till avgudabild. Det är att hävda sig som mannens medsyster och like.

Tänk dig en balustrad, en fontän och ett landskap med cypresser i skymningen, en vildvinsranka och lite stenputs. Kanske är det ett palats och känslan av en lätt vind. En blå sjal som dansar, siden som skimrar och ett guldäpple som svävar på en vattenstråle.

1650 avporträtterar David Beck Kristina, själva kröningsåret, i vit dräkt av atlassiden som kvitterades ut från den kungliga klädkammaren. En slät dräkt utan detaljer. En dräkt som aldrig har funnits. Alltså, en visuell konstruktion, liksom kroppen, i ett arkadiskt snitt, en skulptural gestaltning. Inget á la mode. Men tiden tenderar modedetaljer att bli outhärdliga i porträttkonsten, ansåg antiken. Därför rekommenderar renässansen, alltså Leonardo da Vinci, en neutral dräkt, oberoende av tid. Atlastyget användes till delar av Kristinas kröningsklänning, då med modedetaljer.

Klassicerande tendenser och romersk inspiration. Marmorns fasta grace, dess plasticitet. Vänster hand i kontrapost, diagonala linjer. Porträttet, en stilprodukt med inspiration från romersk 1500-tal. Kristina som kejsare med citrusblom och nerium i håret omgiven av de fyra elementen. Precis som stjärntecknet säger: Kristina är elden självt, blomsterarrangemanget i håret antyder så.

Lomazzo Trattato och lärdomar från 1500-talet: undvik små veck som förstår den klara teckningen, samkomponera figuren med bakgrunden, samt, tänk på de fyra temperamenten. 

Så. Med allt detta i åtanke, en bit bort från hennes vilande ansikte, handskrifterna från Vatikanbiblioteket, den purpurfärgade kröningsmanteln och prydnadskuddarna i butiken, kan jag inte låta bli, på riktigt, att tänka på den innersta kjolen, själva mensskyddet. Hur gick det för blodet? Vad var bekvämast, kjolen eller byxan, vad skulle jag föredra? 

Tankarna går till gynekologen och Stolpe. Teser och funderingar in absurdum. Kristina var skytt, så varför vände de sig inte till astrologin? Svaren finns ju där.

Det oberoende stjärntecknet Sagittarius.

Namn: Kristina (Christina)

Född: 8 december 1625

Död: 19 april 1689

Valspråk: Visheten är rikets stöd

Stjärntecken: Skytt

(∇)

Dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg, svensk regent 1632 – 1654. Abdikerar och konverterar till katolicism, flyttar till Rom.

Skyttens stjärntecken förstärker behovet av frihet och obundenhet. Skytten är fylld av energi som riktas och glöder i en viss strävan. Skytten har något av fanatikerns ådra. Att ge sig hän i ett ändamål, en strävan utan göra halt vid sansade gränser.

Skytten behöver fritt spelrum för att kunna göra saker, samt nya miljöer och vidgade perspektiv. Utveckling är ett måste. Stiltje är skyttens fiende, förändring ett livsvillkor. Skyttar är inte rädda för makt – makt är förändringens vapen, men skyr ansvar, ansvar är plikt, och plikt bakåtsträvande.

Skytten bör ha ett yrke som ger frihet och utmaningar samt diverse problem att lösa. Detta stimulerar. Skyttens intresse för språk och samhälle är stort. Läraryrket passar bra. Argumentationsförmågan gör skytten till en god försäljare, eller kanske mäklare. Passande yrkesområden: föreläsningsverksamhet, något inom resebranschen, samt inom prästväsendet. Skyttar blir bra författare. Skyttar har ett rikt liv.

I kärleksrelationer är skytten öppen, ärlig och vänlig. Skytten är generös med känslor, men aktar samtidigt för att binda sig. Blir kraven för höga byter skytten direkt eftersom skytten ständigt lyder under sin inneboende frihetssträvan. Skyttens partner bör därför dela denna syn. Utan frihet och spänning kommer skytten att tappa all inspiration och lust. Kända skyttar: Britney Spears och Winston Churchill.

Fördjupning i tecknet och dess inneboende egenskaper

Tursiffra: 4

Färg: gul och djupröd

Växter/blommor: mimosa

Stenar: smaragd

Planet: Jupiter

Element: eld

(∇)

Fyra: att organisera tillvaron i naturliga motsatspar, till exempel kvadraten och keruben (en ängel med fyra ansikten och fyra vingar).

Gul: Lejonet från Norden med dess lysande man. Men också en död far. Gul är också instabil och spontan, en illumination, visdom och rikedom. Hög kvalitet. En representant för guld inom heraldiken. Ära, men också feghet. Lojalitet. Men också en Judas Iskariot, en dödssynd, girighet. Gul är även galla och tappar lätt humöret. En hetlevrad idealist. Och naturligtvis sommar, det uppenbara solskenet.

Röd: Jesu blod. Vin och martyrer. Mens och nattvard. Det katolska såklart. Kardinalerna i Rom. Decio Azzolino. Fest och kärlek. Titian och van Dyck. Passion, aggression, uppror och krig. Järnoxid och kadmium, löss och röd matta. Anden på långfredagen. Ett kopparrött vrål. Granatäpple, vagina.

Äkta mimosa: en tropisk buskväxt vars blad fäller ihop sig vid beröring och mörker. Sensitivasläktet (M.pudica). Släktnamnet Sensitiva – ytterst känslig – har sitt ursprung i meldeltidslatinets sensus med betydelse förnimmelse, sinne.

Falsk mimosa: gul acacia (se drottningens hår)

Smaragd: symbol för odödlighet

Jupiter: Jupiter Optimus et Maximus, romerska statens beskyddare, solsystemets största planet. Ett gulvitt sken, tidvis himlens ljusaste objekt.

Eld: enligt humoralpatologin motsvaras elementet eld av gul galla (gr. chole) som produceras i levern (djupt röd). Vid överskott av gul galla får hen ett koleriskt temperament, det vill säga blir uppbrusande och häftig. Ett manligt attribut, torrt och hett, ej fuktigt och svalt, således är eld en olämplig miljö för foster att utvecklas i. Eld är också energin inneboende i träd och som väcks till liv av blixten. 

(∇)

Kristinas ögonfransar fortsätter sin vila bland avgränsningar, rep och skyltar, objekt på rad, ljudinstallationer och inlånade verk. Jag upptäcker snart rummet, eller snarare rummen, och alla besökare. Kristina får inte plats. Hon har ingen rymd. Andrum till drottningen snälla, här under jorden. Ge henne ett tomt rum där hon bara kan få vara. Låt hennes död ta plats, notera hennes närvaro, hon finns ju här! 

Text skriven efter ett besök på Livrustkammarens utställning Bilder av Kristina (19 april 2013 – 5 januari 2014). Texten gavs titeln Bäckenet och korset när den publicerades i Rymdenmag 2013. Denna version är något omarbetad.

FARMOR

IMG_20170322_151925_281

Om du frågar mig nu så skulle jag svara att nattens ljud är te.

Jag vet inte exakt hur gammal jag är men jag har eget rum nu. Farmor tycker det är bra. Hon står på balkongen och ber mig hämta madrassen och två nytvättade lakan. Om sommaren sover hon så, i svalkan, bakom ett rostigt räcke.

Farmor ber om te och fem sockerbitar, jag lägger i tre, för sockret, hon suckar och går in till köket, hämtar sockerskålen och lägger i två bitar till. Men farmor, säger jag, du får inte. Äh säger hon.

Efter en stund frågar jag farmor en sak, men hon svarar inte. Istället säger hon gå och lägg dig, jag orkar inte, se så min kattunge, god natt, och kysser mig på pannan.

Vi vaknar tidigt, inte av solen, vi vaknar av helikoptern som flyger ovan oss med en svävande bassäng. Svart rök stiger. Det sticker i luften. En brand, men inte här. Det brinner i skogen och farmor berättar om havsvattnet, hur det hämtas vid brand, och alla små grå fiskar, blåskimrande krabbor och snäckor som fångas upp i helikopterns bassäng och faller över lågorna. Åh nej skriker vi, kusinerna och jag. Farmor säger lugn, lugn, lugna ner er. Allt är som ni ser, skogen, röken, inget mer. Men alla krabbor och djuren, du sa ju farmor, skriker vi. Jag ville bara göra det vackert för er, säger farmor. Sluta gråt. 

Vissa dagar känns det som jag hatar henne, hur hon hasar runt i tofflorna. Men oftast tycker jag om henne. Bara ibland jag älskar henne.

Och det är farmors fel, drömmen jag har. Den om havet som vandrar, och blå krabbor som faller, hur de krossas mot marken, med sylvassa skal som kryper, knastrar, sotade av eld, på jakt efter vatten. Valnötsskal och barr i lågor, hur marken skakar. Jag vaknar och skriker.

Farmor köper fikon, sprucket mogna och röda inuti. Myror kryper på köksbänken, farmor häller rengöringsmedel i stekpannan, diskar, plockar fram ägg, tomater och chokladkräm ur kylskåpet. Hon skär tjocka skivor bröd med svett i ansiktet, under armarna och brösten som hänger. Omeletten bränns vid, bordsfläkten blåser äggskal på golvet. Ingen vill äta av fikonen.

Jag duschar och blundar hårt, i badrumsfönstret ligger stenar och valnötsskal. Farmor knackar på dörren, hon säger åt mig att skynda. Jag stänger av vattnet och ser hur det försvinner i golvbrunnen, och dunstar från min kropp, hur det dunstar till skogens regn, alla djuren och krabborna. Jag tänker att det är så, att det måste vara så. 

Kylskåpet fylls med mat, köket möbleras om, om och om igen. Skärbrädor, byttor. Farmor söker fläckar att torka, men trasan förblir ren. Hon säger att hon inte orkar mer och sätter sig på en stol, gråter, och säger att vi inte älskar henne. Sen piskar hon mattorna, dammsuger golvet och spolar balkongen ren från skräp som inte finns, bär matkassarna, bjuder grannen på te, ropar kom hem och diskar. I lampskenet ser jag hur hennes fötter speglas i ugnsluckan, hur hon står på tå och sorterar husgeråd över ett skinande kakelgolv. Farmors skugga är ett skelett. Hennes ben blir sakta blå.

Kusinerna sitter i soffan och stirrar in i teven. Gå och städa ditt rum säger hon till mig. Aldrig säger jag. Hon vet inte att under min säng ligger en plastpåse. Jag har gömt den där. 

Kycklingrester, tomma yoghurtburkar. Magra katter samlas och stryker sina revben mot soptunnorna. Farmor sätter händerna i ryggen, grimaserar och sträcker ut. Under olivträdet ligger det bröd, ris och melonskal. Farmor och jag hukar oss. Vi sitter på balkongen och andas genom näsan. Snart kommer vildsvinen och trampar hål i sköldpaddornas skal, bökar upp jorden och äter av resterna. Så sitter vi, farmor och jag, som två bultande hjärtan bakom ett rostigt räcke. Vi smyger och gör oss ett med huset, en flagnad fasad.

Under sängen upplever jag allt igen och igen. Trädens cikador som tystnade, den tryckande hettan, hur jag tappade balansen, nyduschad och invirad i en handduk. Tallar som riste och allt som välte, hur min navel drogs inåt och under bordet. Tevattnet som kokade och förblev så tills inget vatten fanns kvar, endast en stilla gaslåga. Sen var det bara tyst. Men cikadorna kom tillbaka. 

Mitt barn, mitt barn, jag beklagar, sa mannen i vit rock. Han såg allvarlig ut. Ditt barn, tänkte jag, jag ingens barn.

Ibland sluter jag min hand kring ett valnötsskal och tänker på skogen. Farmor säger sluta tänk hela tiden, hjälp till nu, jag är trött. Det är jag också säger jag.

Kusinerna väcker mig, de vill till havet, bort från rasat kakel, solens hetta och balkongräckets utsprida mönster från gjutjärn och tvätt. Kusinerna andas för nära, lukar sött, och skriker, sliter mig i armarna. Men jag ligger kvar och drar lakanet över huvudet, pressar in tyget i gommen, försöker svälja det, trycker ner det mot svalget. Tandköttet torkar och tungan blir sträv av lakansdamm. Jag känner vämjelsen. Ingenting är äckligare.

Vämjelsen rinner ner i avloppet, kroppen tvättas ren. Duschkrämer, det fossila och kletiga, restprodukt av råolja, det som en gång var skog. Och plastpåsen, den jag bär med mig och gömmer under sängen. Det finns en människa där i smutstvätten, i  strumporna, nattlinnet, klänningen. Farmor vill städa bort allt. Hon tvättar och stryker och tvättar igen, stänker rosenvatten, citron, och andas allt tyngre.

Tillsammans åker vi till en plats långt utanför staden, till torra kar av marmor dit ingen egentligen vill åka. Rader av Coca-Cola flaskor fyllda med vatten. Alla gravar ser likadana ut. Förtorkade, som tyst skrikande munnar. Cypresser och tall. Gravar i ett täcke av barr. Jag lägger ett mönster i sten och häller vatten från flaskan, rädd att barrtäcket ska börja brinna. Stenarna skiftar färg, men torkar till grått när vattnet sjunker in och dunstar till regn, det regn som snart kommer. Till djuren, krabborna, skogen, de intorkade marmormunnarna. Till allt du ser. Det måste vara så.

Jag börjar springa. Bort från torra gap och fossila ben, rosenvatten och brända omeletter. Jag klarar det inte längre. Måste till krabbskalen i skogen. Bort dit där det skimrar. Svalkar. Min morbror hittar mig, vi åker tillbaka hem, tysta i bilen och han torkar mina kinder. Farmor baddar mina fötter med desinfektionsmedel. Jag blöder och tänker på kroppar som dunstar och faller ifrån.

Den jag älskar mest, alla dagar, finns bara så, i en plastpåse under sängen, som smutstvätt och fläckar av te. En doft och skog och valnöt. Min mamma.

Skriven 2014, publicerad i Floret 2015, men lite omarbetad sedan dess.