Utvalda

PROMENAD

skog

Annonser

SYRLIG FAST FRUKTIG

Karin Granstrand

Syrlig fast fruktig

Sjöbo konsthall

8.6.2019 – 26.7.2019

Text: Anna Norberg

Växtblindhet är ett otrevligt ord. Det betyder att vi inte längre ser, märker, bryr oss om det som växer omkring oss. Moderna människor lägger hellre uppmärksamheten på intryck som hoppar, låter, flimrar, medan tysta stilla ting som växter sällan noteras, än mindre benämns, än mindre hedras.1

Inför utställningen på Sjöbo konsthall har Karin Granstrand fokuserat på en enda växt: granatäpplet (punica granatum). Med varsamhet har Granstrand studerat granatäpplet utanpå, inuti och bakom. För det finns ett mörker, inte alls självklart först, men med tålamod och försiktighet har ett mjukt och silkeslent mörker långsamt trätt fram. För det är just vad Granstrand kallar ”det naturliga mörkret”, svärtan och gråskalan, som hon har velat undersöka genom att färga in sandtvättad siden med skal från granatäpplet. 

I sökandet efter mörkret och svärtan finns också ett intresse för mörk ekologi (dark ecology), ett begrepp som innefattar teorier kring en ekologisk medvetenhet där enskilda individers handlingar är tätt förknippat med världens omfattande skeenden.

Som konstnär har Granstrand experimenterat med växtfärgad siden en längre tid och utvecklat en unik teknik som kräver tid och precision. Resultatet beskriver hon som mjuka teckningar och kan beskrivas som växtfärgade collage i siden. 

I Granstrands mjuka teckningar träder geometriska former och mönster fram ur processer som inte helt går att kontrollera. Och det är heller inte meningen. Motivens färgvariationer beror delvis på mängden skal från granatäpplet men också halten rost i vattnet samt hur länge färgbaden har fått stå och dra, från ett par dagar upp till tre månader. Vissa av textilierna har legat i burkar tillsammans med färgbadet under en längre tid tills mögel har bildats. Och det är just i mögelfläckarna som Granstrand har funnit de mörkaste nyanserna. Efter färgningen har motiven långsamt och kontemplativt fått träda fram, alltid med granatäpplet närvarande i tankeprocessen. 

De mjuka teckningarna blir sedan till genom att klippa och sammanfoga de olika textilierna med varandra, likt ett collage, med pincett, mellanlägg, rejäl pressning och strykjärn. 

Granatäpplets form, som har studerats ingående genom teckningar och skisser, återkommer i verkens motiv, men också linjer. Det är en behaglig meditation att följa Granstrands linjer genom det mjukt skimrande mörkret. Linjerna ger struktur och balans. Granstrand hämtar linjerna dels från geometriska trädgårdar och städers parkanläggningar men också från kyrkogårdar samt hur vi människor tenderar att orientera oss efter linjer i det vi upplever som kaos och bortom vår kontroll. Linjen som trygg, precis som de geometriska formerna.  

I betraktandet av Granstrands verk leder mina tankar till konstnären Inger Ekdahls (1922-2014) harmonigram, kompositioner i olja på duk som genom en uppbyggnad av raka linjer i subtila färgskiftningar och graderat ljus ger illusionen av geometriska former. Och Granstrands benämning mjuka teckningar leder mig till konstnären Greta Sandbergs (1909-2004) benämning trådteckningar, en teknik Sandberg utvecklade som ger intryck av teckning snarare än broderi. Men mest av allt lånar jag en idé och tanke, om än väldigt ytligt, från konstnären Kazimir Malevitjs (1878-1935) suprematistiska tankevärld, manifesterad i fyrkantens evighet och andliga dimension. Det jag lånar är idén om att bakom den vardagliga världen av materiella föremål döljer sig en osynlig högre värld, men att i det här fallet handlar om växternas värld, den som inte flimrar, hoppar och låter men som finns nära och omkring oss, hela tiden, precis som det inledande citatet av Susanne Holmlund beskriver  och det som Granstrand gör oss uppmärksamma på genom sina mjuka teckningar. 

Karin Granstrand (f.1980) arbetar med installation och textila tekniker. Hennes konstnärliga process har sin utgångspunkt i materialets inneboende egenskaper, ofta i introverta och fragila material. Det fragila tilltalar då ingenting är för evigt och det introverta för att det tar plats i tystnad. De senaste åren har Granstrand fokuserat på hur vi människor förklarar naturbegreppet, vår relation till naturen och hur vi försvarar den. 

Susanne Holmlund, Världens gång drivs av växter, Gefle Dagblad, 2016. 

https://karingranstrand.com

Maran

Utanför stugan går en man med motorsåg. Det är han och jag. Han vet inte om mig, men jag vet om honom. Det känns både tryggt och obehagligt. Hans arbete eggar mig. Ensamheten ute på landet gör mig kåt. Jag blir aldrig kåt inne i stan. Där får man aldrig vara ifred. I stugan tillfredsställer jag mig själv liggandes eller sittandes på begagnade möbler. Gustavianska stolar, klaffbord, Karl Johan-soffor, pallar, fåtöljer i nyrokoko, byråer och brudkistor. Ibland får jag röda utslag, ibland lossnar färgfragment och bitar av faner. Ibland blir det fläckar på tygen. Det gör mig inget. Jag säljer möblerna. Det kommer många handlare hit från Stockholm. De gillar patina så jag tjänar bra på min försäljning. Med pengarna köper jag nya möbler att tillfredsställa mig med. Mitt senaste inköpt är en schäslong i päronträd med snirkliga ornament och jag känner en oerhörd lust till denna möbel. Den friska och kalla luften från fönstret gör mig yr, motorsågens brutala angrepp i trädens stammar pumpar mitt blod. Doften av spån, åkrarnas ödsliga bredd ger mig rysningar. I solens nedgång, bland rosa björkar och mörka granar är jag är totalt utlämnad – min orgasm möter motorsågen och jag splittras till flis.

Maran (skriven 2012) var en av flera texter jag skickade in till Skurups skrivarlinje som arbetsprover. Jag återupptäckte texten idag och tycker den är ganska rolig.

BÄCKENET OCH KORSET

År 1965 den 19 april. Drottning Kristinas grav i St Peterskyrkan öppnas under ledning av Carl-Herman Hjortsjö, professor i anatomi vid Lunds universitet. Syftet: att undersöka drottningens kvarlevor. Varför? Då rådde tydligen en viss osäkerhet, oro och förvirring. Gravöppningen filmas. Jag ser filmen. Allvarliga män står på rad. Vigvatten stänks. En sarkofag i marmor öppnas. I den, en kista av trä. Mörka lockar vilar på drottningens skallben, smulade händer i vita sidenhandskar.

I en upplyst monter ligger en avgjutning av drottning Kristinas dödsmask – den silvermask hon begravdes i. Alltså möttes sällskapet av ett ansikte i silver när kistan öppnades. Avgjutningen av silvermasken beställdes av Nationalmuseum i samband med den stora Kristinautställningen 1966. Nu på Livrustkammaren uppmärksammas drottningen ånyo och här står jag, under ett slott som inte fanns när hon levde, i ett trevande försök att närma mig hennes ansikte. Jag tycker det är svårt. Svårt därför jag ser att drottningen hade ögonfransar. Hon ser fridfull ut. Vacker. Jag måste gå därifrån. Hon lever. 

Intakt vid gravöppningen var: kronan, silvermasken, spiran, sidenhandskarna, bäckenet och skallen.

Gravöppningen genomfördes för att undersöka, och bekräfta, de teser som vid olika tillfällen lagts fram angående drottningens äktenskapsvägran. Det vill säga, varför hon vägrat underkasta sig en manlig auktoritet.

Elis Essen-Möller, pensionerad professor i gynekologi publicerar 1937 boken Drottning Christina – en människostudie ur läkaresynpunkt. Essen-Möller lyfter fram tesen att Kristina förmodligen var pseudohermafrodit, det vill säga att hon hade normala yttre genitalier men avvikande hormonsammansättning. Sven Stolpe, författare, litteraturforskare, journalist och översättare disputerar 1959 med avhandlingen Från stoicism till mystik – studier i drottning Kristinas maximer. I avhandlingen menar Stolpe att Kristinas äktenskapsvägran berodde på en sexuell neuros, alltså insikten om den egna abnormiteten. 

Eh?

Ty jag, Herre, jag är dig tacksam för att Du lät mig födas till flicka, så mycket mer som Du vad god nog att bevara min själ för mitt köns alla svagheter och i stället godhetsfullt gjorde mig helt manlig, liksom resten av min kropp. Du begagnade Dig av mitt kön för att skydda mig mot de laster och utsvävningar som är vanliga i landet där jag föddes, och när Du dömde mig att tillhöra de svagare könet befriade Du mig från alla dessa vanliga brister. Du befriade mig också från alla former av beroende genom att låta mig födas till en tron från vilken jag ensam skulle styra. Ända sedan jag låg i vaggan lät Du mig dessutom erfara fördelarna med denna stora frihet, som jag har bevarat och kommer att bevara intill min död. Om Du låtit mig födas till man hade kanske vanor och dåliga exempel fördärvat mig. Alla de dygder och talanger Du givit mig hade jag kanske – som så många andra – dränkt i vin. Kanske mitt heta och häftiga humör hade lett mig till utsvävningar med kvinnor, som hade haft ännu svarare att befria mig ifrån. Kanske hade det rörliga intellekt Du givit mig, som gör att så lätt anpassar mig till sederna hos de olika folk jag lever med, till sist fått mig att övervinna min förfärliga aversion mot vin och drickande så att jag istället för att försöka förmå mina undersåtar att överge dessa förhatliga laster så småningom hade vant mig vid deras brister för att vinna deras uppskattning. Åtminstone hade jag löpt risken att tillbringa den tid tillsammans med kvinnor, som jag ägnat åt att studera och att söka efter sanningen, varigenom jag ställt mig förfogande för din vilja. Tillåt mig att beundra Din godhet, som har gynnat mig på så många sätt att den har förvandlat mitt största fel till en slags förtjänst, eller snarare ett slags lycka för mig.

Citerad text från Drottning Kristinas historia, skriven av henne själv, tillägnad Gud, påbörjad den 11 juni 1681. (Atlantis, kapitel 4, s.16-17)

Bäckenet mättes och röntgades. Det konstaterades efter detta att Kristina biologiskt faktiskt var en kvinna. En kvinna på 150 centimeter med starkt bäckenben – förmodligen stärkt av alla långa turer till häst samt intresset för jakt. Inga konstigheter enligt anatomiprofessorn som avvisade teserna om avvikande hormoner, blygdläppar och klitoris. Lärdom till en annan gång: ett silversköte? Det hade sparat in flera år av huvudbry och spekulationer.

Trots Hjortsjös avfärdande har det ju diskuterats, det här med utseendet, och kläderna.

Kristina uppfostrades till furste, till kung över en stormakt. På duk en gudinna och jungfru, ej sval som månen, men krigisk och vis med ett hett temperament. Stundtals mild, en Athena, Minerva, beskyddare av hantverk, konst, teater och litteratur. Taktiker och strateg. 

Hon gör det hon har lust med, och det är detta som är oroande. Hennes läppar gör en sur min men bjuder samtidigt in till kyssar. 

Så skriver Simone de Beauvoir i Birgitte Bardot & Lolitasyndromet – hur Birgitte Bardot promenerar barfota, ringaktar eleganta kläder, smycken, höfthållare, parfymer, smink, alla konstgrepp. Och samtidigt, en så sensuell hållning att ett helgon skulle sälja sin själ bara för att få se henne dansa.

Karl Erik Steneberg beskriver i den detalj- och innehållsrika Kristinatidens måleri från 1955 Kristinas gråblå ögon, som kan, att döma av samtida uppgifter, stå naturförebilden nära. Med en akademikers språkligt kontrollerade passion beskriver Steneberg hennes tunga anletsdrag, kraftiga näsa, utskjutande underläpp och sluttande haka.

Jag tänker att Birgitte är Kristina.

Alla män attraheras av Kristina men detta innebär inte att de är välvilligt inställda till henne. Majoriteten hävdar att en kvinna förlorar sin sex appeal om hon ger upp konstgreppen. Enligt dem kyler en kvinna i byxor ner begäret. Kristina bevisar motsatsen och de är inte tacksamma för det eftersom de inte vill ge upp sin roll som herre och härskare. Kristina bedårar ingen, hon handlar. Hennes kött har inte denna frikostighet som symboliserar passivitet. Hennes kläder är inga fetischer och när hon klär av sig avslöjar hon inte något mysterium. Hon visar sin kropp, varken mer eller mindre, och denna kropp, är sällan orörlig. Hon går, hon dansar, hon rör sig. Hennes eroticism är inte magnetisk, den är aggressiv. Mannen är objekt för henne precis som hon är ett objekt för honom. Och det är just vad som sårar den manliga stoltheten. Att förakta smycken, smink, höga klackar och höfthållare, det är att vägra förvandla sig till avgudabild. Det är att hävda sig som mannens medsyster och like.

Tänk dig en balustrad, en fontän och ett landskap med cypresser i skymningen, en vildvinsranka och lite stenputs. Kanske är det ett palats, och känslan av lätta ljumma vindar. En blå sjal dansar, sidentyg skimrar och ett guldäpple svävar på en vattenstråle.

1650, själva kröningsåret, avporträtterar David Beck den redan myndiga Kristina i vit dräkt av atlassiden som kvitterades ut från den kungliga klädkammaren. En slät dräkt utan detaljer. En dräkt som aldrig har funnits. Det vill säga en visuell konstruktion, liksom kroppen, i ett arkadiskt snitt, en skulptural gestaltning. Inget á la mode. Men tiden tenderar modedetaljer att bli outhärdliga i porträttkonsten, ansåg antiken. Därför rekommenderar renässansen, alltså Leonardo da Vinci, en neutral dräkt, oberoende av tid. Atlastyget användes till delar av Kristinas kröningsklänning, då med modedetaljer.

Klassicerande tendenser och romersk inspiration. Marmorns fasta grace, dess plasticitet. Vänster hand i kontrapost, diagonala linjer. Porträttet, en stilprodukt med inspiration från romersk 1500-tal. Kristina som kejsare med citrusblom och nerium i håret omgiven av de fyra elementen. Precis som stjärntecknet säger: Kristina är elden självt, blomsterarrangemanget i håret antyder så.

Lomazzo Trattato och lärdomar från 1500-talet: undvik små veck som förstår den klara teckningen, samkomponera figuren med bakgrunden, samt, tänk på de fyra temperamenten. 

Så. Med allt detta i åtanke, en bit bort från hennes vilande ansikte, handskrifterna från Vatikanbiblioteket, den purpurfärgade kröningsmanteln och prydnadskuddarna i butiken, kan jag inte låta bli, på riktigt, att tänka på den innersta kjolen, själva mensskyddet. Hur gick det för blodet? Vad var bekvämast, kjolen eller byxan, vad skulle jag föredra? 

Tankarna går till gynekologen och Stolpe. Teser och funderingar in absurdum. Kristina var skytt, så varför vände de sig inte till astrologin? Svaren finns ju där.

Det oberoende stjärntecknet Sagittarius.

Namn: Kristina (Christina)

Född: 8 december 1625

Död: 19 april 1689

Valspråk: Visheten är rikets stöd

Stjärntecken: Skytt

(∇)

Dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg, svensk regent 1632 – 1654. Abdikerar och konverterar till katolicism, flyttar till Rom.

Skyttens stjärntecken förstärker behovet av frihet och obundenhet. Skytten är fylld av energi som riktas och glöder i en viss strävan. Skytten har något av fanatikerns ådra. Att ge sig hän i ett ändamål, en strävan utan göra halt vid sansade gränser.

Skytten behöver fritt spelrum för att kunna göra saker, samt nya miljöer och vidgade perspektiv. Utveckling är ett måste. Stiltje är skyttens fiende, förändring ett livsvillkor. Skyttar är inte rädda för makt – makt är förändringens vapen, men skyr ansvar, ansvar är plikt, och plikt bakåtsträvande.

Skytten bör ha ett yrke som ger frihet och utmaningar samt diverse problem att lösa. Detta stimulerar. Skyttens intresse för språk och samhälle är stort. Läraryrket passar bra. Argumentationsförmågan gör skytten till en god försäljare, eller kanske mäklare. Passande yrkesområden: föreläsningsverksamhet, något inom resebranschen, samt inom prästväsendet. Skyttar blir bra författare. Skyttar har ett rikt liv.

I kärleksrelationer är skytten öppen, ärlig och vänlig. Skytten är generös med känslor, men aktar samtidigt för att binda sig. Blir kraven för höga byter skytten direkt eftersom skytten ständigt lyder under sin inneboende frihetssträvan. Skyttens partner bör därför dela denna syn. Utan frihet och spänning kommer skytten att tappa all inspiration och lust. Kända skyttar: Britney Spears och Winston Churchill.

Fördjupning i tecknet och dess inneboende egenskaper

Tursiffra: 4

Färg: gul och djupröd

Växter/blommor: mimosa

Stenar: smaragd

Planet: Jupiter

Element: eld

(∇)

Fyra: att organisera tillvaron i naturliga motsatspar (enligt rådande normer). Fyra kan också vara en kerub (ängel med fyra ansikten och fyra vingar). Men kan även syfta till en uppfattning av tillvaron och döden som en sammansättning dimensioner och geometriska former, till exempel fyrkanter. Kvadraten kan således betraktas som djupt religiös och evig.

Gul: Lejonet från Norden, en död far. Gul är också den instabila och spontana färgen, liksom illumination, visdom och rikedom. Hög kvalitet. En representant för guld inom heraldiken. Ära, men också feghet. Lojalitet. Men också en Judas Iskariot, en dödssynd, girighet. Gul är även galla och tappar lätt humöret. En hetlevrad idealist. Och naturligtvis sommar, det uppenbara solskenet.

Röd: Jesu blod. Vin och martyrer. Mens och nattvard. Det katolska såklart. Kardinalerna i Rom. Decio Azzolino. Fest och kärlek. Titian och van Dyck. Passion, aggression, uppror och krig. Järnoxid och kadmium, löss och röd matta. Anden på långfredagen. Ett kopparrött vrål. Granatäpple, vagina.

Äkta mimosa: en tropisk buskväxt vars blad fäller ihop sig vid beröring och mörker. Sensitivasläktet (M.pudica). Släktnamnet Sensitiva – ytterst känslig – har sitt ursprung i meldeltidslatinets sensus med betydelse förnimmelse, sinne.

Falsk mimosa: gul acacia (se drottningens hår)

Smaragd: symbol för odödlighet

Jupiter: Jupiter Optimus et Maximus, romerska statens beskyddare, solsystemets största planet. Ett gulvitt sken, tidvis himlens ljusaste objekt.

Eld: enligt humoralpatologin motsvaras elementet eld av gul galla (gr. chole) som produceras i levern (djupt röd). Vid överskott av gul galla får hen ett koleriskt temperament, det vill säga blir uppbrusande och häftig. Ett manligt attribut, torrt och hett, ej fuktigt och svalt, således är eld en olämplig miljö för foster att utvecklas i. Eld är också energin inneboende i träd och som väcks till liv av blixten. 

(∇)

Kristinas ögonfransar fortsätter sin vila bland avgränsningar, rep och skyltar, objekt på rad, ljudinstallationer och inlånade verk. Jag upptäcker snart rummet, eller snarare rummen, och alla besökare. Kristina får inte plats. Hon har ingen rymd. Andrum till drottningen snälla, här under jorden. Ge henne ett tomt rum där hon bara kan få vara. Låt hennes död ta plats, notera hennes närvaro, hon finns ju här! 

Text skriven efter ett besök på Livrustkammarens utställning Bilder av Kristina (19 april 2013 – 5 januari 2014). Texten gavs titeln Bäckenet och korset när den publicerades i Rymdenmag (som ej längre finnns) 2013. Denna version är något omarbetad.

FARMOR

IMG_20170322_151925_281

Jag har eget rum nu. Farmor tycker det är bra. Hon står på balkongen och ber mig hämta madrassen och två nytvättade lakan. Om sommaren sover hon så, i svalkan bakom ett rostigt räcke.

Farmor ber om te och fem sockerbitar. Jag lägger i tre, för sockret. Farmor suckar och går in till köket, hämtar sockerskålen och lägger i två bitar till. Men farmor, säger jag, du får inte. Äh säger hon.

Efter en stund frågar jag farmor en sak, men hon svarar inte. Istället säger hon gå och lägg dig, jag orkar inte, se så min kattunge, god natt, och kysser mig på pannan.

Vi vaknar tidigt, inte av solen, vi vaknar av helikoptern som flyger ovan oss med en svävande bassäng. Svart rök stiger. Det sticker i luften. En brand, men inte här. Det brinner i skogen och farmor berättar om havsvattnet, hur det hämtas vid brand, och alla små grå fiskar, blåskimrande krabbor och snäckor som fångas upp i helikopterns bassäng och faller över lågorna. Åh nej skriker vi, kusinerna och jag. Farmor säger lugn, lugn, lugna ner er. Allt är som ni ser, skogen, röken, inget mer. Men alla krabbor och djuren, du sa ju farmor, skriker vi. Jag ville bara göra det vackert för er, säger farmor. Sluta gråt. 

Vissa dagar känns det som jag hatar henne, hur hon hasar runt i tofflorna. Men oftast tycker jag om henne. Bara ibland jag älskar henne.

Och det är farmors fel, drömmen jag har. Den om havet som vandrar, och blå krabbor som faller, hur de krossas mot marken, med sylvassa skal som kryper, knastrar, sotade av eld, på jakt efter vatten. Valnötsskal och barr i lågor, hur marken skakar. Jag vaknar och skriker.

Farmor köper fikon, sprucket mogna och röda inuti. Myror kryper på köksbänken, farmor häller rengöringsmedel i stekpannan, diskar, plockar fram ägg, tomater och chokladkräm ur kylskåpet. Hon skär tjocka skivor bröd med svett i ansiktet, under armarna och brösten som hänger. Omeletten bränns vid, bordsfläkten blåser äggskal på golvet. Ingen vill äta av fikonen.

Jag duschar och blundar hårt, i badrumsfönstret ligger stenar och valnötsskal. Farmor knackar på dörren, hon säger åt mig att skynda. Jag stänger av vattnet och ser hur det försvinner i golvbrunnen, och dunstar från min kropp, hur det dunstar till skogens regn, alla djuren och krabborna. Jag tänker att det är så, att det måste vara så. 

Kylskåpet fylls med mat, köket möbleras om, om och om igen. Skärbrädor, byttor. Farmor söker fläckar att torka, men trasan förblir ren. Hon säger att hon inte orkar mer och sätter sig på en stol, gråter, och säger att vi inte älskar henne. Sen piskar hon mattorna, dammsuger golvet och spolar balkongen ren från skräp som inte finns, bär matkassarna, bjuder grannen på te, ropar kom hem och diskar. I lampskenet ser jag hur hennes fötter speglas i ugnsluckan, hur hon står på tå och sorterar husgeråd över ett skinande kakelgolv. Farmors skugga är ett skelett. Hennes ben blir sakta blå.

Kusinerna sitter i soffan och stirrar in i teven. Gå och städa ditt rum säger hon till mig. Aldrig säger jag. Hon vet inte att under min säng ligger en plastpåse. Jag har gömt den där. 

Kycklingrester, tomma yoghurtburkar. Magra katter samlas och stryker sina revben mot soptunnorna. Farmor sätter händerna i ryggen, grimaserar och sträcker ut. Under olivträdet ligger det bröd, ris och melonskal. Farmor och jag hukar oss. Vi sitter på balkongen och andas genom näsan. Snart kommer vildsvinen och trampar hål i sköldpaddornas skal, bökar upp jorden och äter av resterna. Så sitter vi, farmor och jag, som två bultande hjärtan bakom ett rostigt räcke. Vi smyger och gör oss ett med huset, en flagnad fasad.

Under sängen upplever jag allt igen och igen. Trädens cikador som tystnade, den tryckande hettan, hur jag tappade balansen, nyduschad och invirad i en handduk. Tallar som riste och allt som välte, hur min navel drogs inåt och under bordet. Tevattnet som kokade och förblev så tills inget vatten fanns kvar, endast en stilla gaslåga. Sen var det bara tyst. Men cikadorna kom tillbaka. 

Mitt barn, mitt barn, jag beklagar, sa mannen i vit rock. Han såg allvarlig ut. Ditt barn, tänkte jag, jag ingens barn.

Ibland sluter jag min hand kring ett valnötsskal och tänker på skogen. Farmor säger sluta tänk hela tiden, hjälp till nu, jag är trött. Det är jag också säger jag.

Kusinerna väcker mig, de vill till havet, bort från rasat kakel, solens hetta och balkongräckets utsprida mönster från gjutjärn och tvätt. Kusinerna andas för nära, lukar sött, och skriker, sliter mig i armarna. Men jag ligger kvar och drar lakanet över huvudet, pressar in tyget i gommen, försöker svälja det, trycker ner det mot svalget. Tandköttet torkar och tungan blir sträv av lakansdamm. Jag känner vämjelsen. Ingenting är äckligare.

Vämjelsen rinner ner i avloppet, kroppen tvättas ren. Duschkrämer, det fossila och kletiga, restprodukt av råolja, det som en gång var skog. Och plastpåsen, den jag bär med mig och gömmer under sängen. Det finns en människa där i smutstvätten, i  strumporna, nattlinnet, klänningen. Farmor vill städa bort allt. Hon tvättar och stryker och tvättar igen, stänker rosenvatten, citron, och andas allt tyngre.

Tillsammans åker vi till en plats långt utanför staden, till torra kar av marmor dit ingen egentligen vill åka. Rader av Coca-Cola flaskor fyllda med vatten. Alla gravar ser likadana ut. Förtorkade, som tyst skrikande munnar. Cypresser och tall. Gravar i ett täcke av barr. Jag lägger ett mönster i sten och häller vatten från flaskan, rädd att barrtäcket ska börja brinna. Stenarna skiftar färg, men torkar till grått när vattnet sjunker in och dunstar till regn, det regn som snart kommer. Till djuren, krabborna, skogen, de intorkade marmormunnarna. Till allt du ser. Det måste vara så.

Jag börjar springa. Bort från torra gap och fossila ben, rosenvatten och brända omeletter. Jag klarar det inte längre. Måste till krabbskalen i skogen. Bort dit där det skimrar. Svalkar. Min morbror hittar mig, vi åker tillbaka hem, tysta i bilen och han torkar mina kinder. Farmor baddar mina fötter med desinfektionsmedel. Jag blöder och tänker på kroppar som dunstar och faller ifrån.

Den jag älskar mest, alla dagar, finns bara så, i en plastpåse under sängen, som smutstvätt och fläckar av te. En doft och skog och valnöt. Min mamma.

Skriven 2014, publicerad i Floret 2015, men lite omarbetad sedan dess.