BULANTI

En man med skägg, ett överbelamrat skrivbord. Den obligatoriska katten, sovandes i en fåtölj. Smala lutande gränder. Regnet utanför. Fukten, doften av te. Slitna bokryggar, perfekta rader. Osmanska rikets erövringar, osmanska rikets skatter, osmanska rikets arkitektur. Biografier över Mustafa Kemal Atatürk. Från en fattig pojke på Thessaloniki till den moderna republikens grundare. Mehmet Akif Ersoy, nationalsångens upphovsman. Cemil Meriç, Edip Cansever. Rader av poeter. Mevlana och dervischer. Den italienska barockens mästerverk. Och de alltid lika bleka och tråkiga färgutgåvorna: Rembrandt, Degas, Dalí och Pollock. Ett antikvariat i Istanbul. Det kan låta romantiskt. Men så var det inte.

Det fanns en mening i mitt huvud. Ett slags obehag. En uppmaning jag inte kunde sluta tänka på. När din spya ser ut som kaffesump, kontakta läkare. Det var därför jag stod där i antikvariatet, ignorerad av både föreståndare och katt, för att söka dess titel.

Och jag fann den. Kanske för att författarnamnet var mig bekant, kanske för att jag har en dragning till vita bokryggar med svart text. Det var oväntat, men samtidigt tydligt. Jean-Paul Sartres Äcklet. La Nausée på franska. Bulantı på turkiska. Alltså, illamåendet. Precis så. Bulantım var. Jag har illamående. En mening jag visste att jag snart skulle repetera, ett illamående som kommer att efterfrågas och betraktas som positivt. Kaffesump som uppkastning. Att spy upp något ludet. För mig är bilden av kaffesump detsamma som en svart spindel. Den spindeln jag en gång svalde som barn och sedan hostade upp igen. Efter det kräktes jag. Ett slags hånleende. Odelion Redons koltecknade spindel. Ful och elak. En fläck kaffesump på pappret.

I illamåendet finns äcklet, och tvärtom. Men såsom situationen är nu, är äcklet skilt från illamåendet. Illamåendet finns alltså där, oberoende av äcklet. Jag undrar hur? Det handlar om kroppsliga förändringar. Det okontrollerbara. Svullnader, ömhet, bristningar. Det som omvärlden uppfattar som tårögt och vackert.

Vad har jag för utgångspunkt? Jag är varken man eller intellektuell. Och min komplicerade relation till bibliotek – jag avskyr bibliotek. Alltså, att vistas där. Aldrig att jag spenderar mina dagar på ett bibliotek. Det är stressen. Ja, stressen. Andningen, hjärtat som plötsligt brusar i öronen. Ljudbilden av ett dämpat sorl. Så kvävande. Och kondensen, människors kroppar. Antingen för varmt, eller för kallt. Smutsiga golv och ohygieniska toaletter. Endast två bibliotek har tilltalat mig. Det ena finns inte kvar, och det andra är ett museum.

Jag vill påstå att den existentiella splittring, det illamående jag står inför, är endast kvinnan förunnat. Jag menar Förunnat. Så varför söker jag efter en titel i ett antikvariat med endast manliga författare, varför hittar jag När din spya ser ut som kaffesump, kontakta läkare i en roman av Sartre skriven 1938? Hur kan jag överhuvudtaget dra paralleller mellan mig själv och Antoine Roquentin, Bouville och Istanbul? Ärligt talat. Jag vet inte.

Men just där och då. I skydd från regnet, föll allt på plats. Jag sökte bekräftelse på varför. Varför jag hela tiden tänker på rinnande äggulor. Det talas om fotboll, det talas om politik. Men allt jag vill, och allt jag tänker på, är att dricka ägg. Saltade äggulor. Inte som hälsodrink, såsom äggula i mjölk, eller uppvispat med tabasco. Nej, jag vill dricka själva ägget, det löskokta. Det är så jag lindrar illamåendet. Men det kommer också med ett visst äckel. Det medger jag. Att se sig själv dricka ägg, att göra så inför andra, bara för att kroppen vill, och måste, det är rätt så äckligt. Det här att bli varse. Orationella beteenden. Kroppsdelar. Bröstens framträdande nät av ådror, ljust blå mot en alltmer flytande och mörkröd areola – såsom Roquentin betraktade sin hand betraktar jag mina bröst. Den ömmande känslan. Alltså, inte öm som i moder, öm som smärta. Och tyngden, körtlarna som växer, en förening med livmodern, en naturlig process, men samtidigt, en spegelbild som skiljer, främmandegör. Det är paradoxalt. Jag vet inte längre vad jag ser. Är det bröst eller något annat?

På väg från antikvariatet, med titeln uppskriven i min anteckningsbok, vid sidan av numret till sjukvårdsupplysningen, passerade jag gatuköken vid Taksim. Blöta hamburgare. Islak Hamburger. En av Istanbuls många specialiteter. Förr kunde jag inte få nog. Men nu kom illamåendet. Eller kanske äcklet. Tanken på fuktigt bröd med inbakad sås. Blött kött. Fuktiga ugnar. Fuktiga kappor. Stripigt fett hår i testar. Oset. Lysrör och skitiga speglar. Jag kunde inte. Och gick därför vidare. Jag började tänka på vacker mat. Vad är vacker mat? Är det konsistensen, presentationen, kontexten, färgerna eller kanske välbalanserade smaker, mjuk sälta, fettet, yoghurten, sällskapet, överraskningen, grytan, riset, de glatta grynen som pärlor i gommen, oljan och smöret, det söta, den stekta levern med lök, getostar, honung, valnötter, kaymak, rykande färskt bröd, grillad fisk, ett regn av persilja, ringlande spagetti, sultanens frestelse, en puré av potatis och aubergin, drypande lammkött, som bomull mellan tänderna, fyllda musslor, fyllda gröna paprikor, sarma, grillade fårtarmar, ett täcke av lasagne, färskpotatis, smält smör, rådjurssadel, rönnbärsgelé, granatäpplen, spruckna fikon.

Jag tror det var den gula gatubelysningen, kullerstenarna och den regnblöta asfalten. Reflektionerna. En bild formades, en skål. Och gulbeiga toner. Citroner. En soppa. Linssoppa med citron. Små kristalliknande stänk. Att pressa citron i soppa. Det vackra. Syrligt, salt och mjukt. Så enkelt, och välbalanserat. En slät soppa. Inga konstigheter. Precis som molnen, det grå vädret. Ett tillstånd av tillfredsställelse och svalka som underlättar tänkandet. Jag blev tvungen att snabbt hitta en restaurang. Och ett löskokt ägg.

Ägget först. Jag drack det snabbt så ingen skulle hinna se. Åt av soppan, njöt, och betalade. Jag kände mig vacker, tillfreds med tillvaron, och gick därför med snabba lätta steg den korta vägen tillbaka till hotellet i Beyoğlu. Istanbul är en stad jag besöker, det räcker så. Att bo här skulle jag aldrig vilja. Som besökare kan jag njuta, och rätta mig efter det jag vill och känner för.

Illusionen. Jag vaknar, liksom kväd av värme och inser att jag efter maten måste ha somnat nästan direkt, rakt på överkastet. Alla kläder på. Det är den där tröttheten nu, den som plötsligt kommer, som varken kan hejdas eller förutspås. Jag måste ha luft. Öppnar fönstret. Andas in. Dis, regn. Röken från skorstenar, avgaser och spöklika lastfartyg. Guldskimrande minareter. Salep och rostade kastanjer. En ökad produktion av blod. Jag är mer än 5 liter människa. Andfådd med dubbel uppsättning lungor, urinblåsor, små händer, naglar, pulserande skallben. En hinna av fett och fjun. Bilden av hjärtljud, en ryggrad.

Klockan är tio på kvällen. Jag tänker och längtar efter något strävt. Och samtidigt sött. Tar på mig skorna, tar hissen ner till receptionen, går ut på gatan, runt hörnet, förbi bordellen, förbi alla småbutiker och barer. Jag finner det jag söker. Färskpressade granatäpplen. Jag köper två glas av den besksöta juicen. Käkarna stramar, strupen krampas. Kroppen vaknar. Därför älskar jag november. Det är nu det motsägelsefulla kan drickas, och omvandlas till näring.

På vägen tillbaka till hotellet köper jag två påsar chips. Det är oundvikligt. Chips ger inte illamående. Kanske äckel. Det här att äta chips liggandes i hotellsängen. En flottig hand som torkas av på lakanet, glansen kring läpparna. Magens svullnad, fötterna som inte orkar gå. Men det är också vackert. I sin enkelhet, precis som linssoppan. Nyanser av frasig potatis, organiska former och havssalt. Dessa ätbara kristaller.

Bläddrar mellan tevens alla kanaler. Glättiga bilder. Skrikiga röster. Ett illamående. Samma nu som då, alltså några månader tidigare, med stora fat på bordet. Friterad bläckfisk, och såsen som stack på tungan. Vita dukar. Hungriga katter som strök runt under bordet. Smutsiga tänder, små vassa klor. Blodförgiftning, rabies. Det kändes som om jag var närmare döden än någonsin. Izmir luktade sump. Egeiska havets sista suck innan regn och blåst, det renande grå. Vintern som pausar människans nerskräpning, havet som kastar upp sommaren. Blöjor, gummimadrasser, parasoller, plastflaskor, baddräkter, skor, klockor, kondomer och döda människor. Illamåendet hindrade mig. Jag kunde inte äta. Den grillade fisken med lagerblad i buken, dess simmiga ögon. Krispiga fenor. Bläckfisken, kall och mjuk i restaurangens kyldisk. Generösa fat. Frityrsmet kring bläckfiskens tentakler, en speciell nyans av gul. Långt ifrån orange, men nära brun.

Jag ångrar mig. Chipspåsarna är uppätna. Det är ett illamående. Precis som bläckfisken. Chips är inte vackert. Allt friterat är äckel. Bläckfisk, kyckling, potatis, mozzarella. Jag känner mig besviken. Övergiven. Ensam och utelämnad. Somnar till igen. En uppsvälld mage och torra läppar. Smärtande gaser i magen. Drömmer om tidningspapper i strut, upphackad köttfärs. Ett kök jag inte känner igen. Granatäppelkärnor i vasken. Och på golvet. Sjöstjärnor i taket. I diskstället en tiara. Jag tar av mig vigselringen, och skållar händerna under vattnet.

Vaknar till ett naturprogram om blå krabbor. Dess proteinrika kött. Unika vattendrag. Dalyan. En fyrtiofem minuters flygresa från Istanbul. Jag var där. I mjuk finkornig sand, bland karettsköldpaddornas ägg. Flodbåtar, solsegel. Vi passerade granatäppelodlingar, de kungliga arkaiska gravmonumenten, huggna ur sten högt upp i bergen, till minne av Kaunus, hans syster Calbis, vars tårar är floden, den förbjudna kärleken mellan bror och syster. Tårar som mynnar ut i de antika gudarnas hav. Medelhavet. Vågorna som dämpas av sanddyner. Havet som brusar av ilska. Köttbitar på lina. Krabbor och sköldpaddor som lockas till ytan. Lurade till flodbåtarnas burar. Turisternas kameror. Jag tänker på forna sultaners begär. Hur hundratals sköldpaddor fångades in och släpptes lösa i palatset Top Kapıs dyrbara tulpanträdgård. Hur brinnande vaxljus fästes på skalen så trädgårdens tusentals tulpaner kunde lysas upp, likt ädelstenar i natthimlen. Sköldpaddornas sorgsna procession. Grymhetens skådespel. Det är nu jag gråter. Så fruktansvärt. Jag åt av köttet! Blå krabbor som grillades över öppen eld. Berövade sitt ursprungliga element. Jag krossade skalet med händerna, och slet loss klorna. Gröpte ur det tunna köttet, naturligt salt. Så utsökt. Så vackert. Jag fick inte nog. Helvete.

Det är nu jag spyr. Det är nu jag ringer sjukvårdsupplysningen. Det är nu jag inser att ingen kan beskriva det som sker. Antikvariatet. La Nausée, Bulantı, Äcklet. Ett utdraget ältande. Meningslösa ord. Det finns bara det här, det ytterst konkreta. Spindeln som tar form på den vita golvhandduken. Spindeln som hånler, stinker. Jag ringer, jag frågar: Om spyan ser ut som en spindel, vem ska jag kontakta?

Publicerad i Tydningen, Tema: MAMMA, nr 12/13, 2014 (vissa mindre redigeringar har gjorts i denna version)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s