FARMOR

IMG_20170322_151925_281

Jag har eget rum nu. Farmor tycker det är bra. Hon står på balkongen och ber mig hämta madrassen och två nytvättade lakan. Om sommaren sover hon så, i svalkan bakom ett rostigt räcke.

Farmor ber om te och fem sockerbitar. Jag lägger i tre, för sockret. Farmor suckar och går in till köket, hämtar sockerskålen och lägger i två bitar till. Men farmor, säger jag, du får inte. Äh säger hon.

Efter en stund frågar jag farmor en sak, men hon svarar inte. Istället säger hon gå och lägg dig, jag orkar inte, se så min kattunge, god natt, och kysser mig på pannan.

Vi vaknar tidigt, inte av solen, vi vaknar av helikoptern som flyger ovan oss med en svävande bassäng. Svart rök stiger. Det sticker i luften. En brand, men inte här. Det brinner i skogen och farmor berättar om havsvattnet, hur det hämtas vid brand, och alla små grå fiskar, blåskimrande krabbor och snäckor som fångas upp i helikopterns bassäng och faller över lågorna. Åh nej skriker vi, kusinerna och jag. Farmor säger lugn, lugn, lugna ner er. Allt är som ni ser, skogen, röken, inget mer. Men alla krabbor och djuren, du sa ju farmor, skriker vi. Jag ville bara göra det vackert för er, säger farmor. Sluta gråt. 

Vissa dagar känns det som jag hatar henne, hur hon hasar runt i tofflorna. Men oftast tycker jag om henne. Bara ibland jag älskar henne.

Och det är farmors fel, drömmen jag har. Den om havet som vandrar, och blå krabbor som faller, hur de krossas mot marken, med sylvassa skal som kryper, knastrar, sotade av eld, på jakt efter vatten. Valnötsskal och barr i lågor, hur marken skakar. Jag vaknar och skriker.

Farmor köper fikon, sprucket mogna och röda inuti. Myror kryper på köksbänken, farmor häller rengöringsmedel i stekpannan, diskar, plockar fram ägg, tomater och chokladkräm ur kylskåpet. Hon skär tjocka skivor bröd med svett i ansiktet, under armarna och brösten som hänger. Omeletten bränns vid, bordsfläkten blåser äggskal på golvet. Ingen vill äta av fikonen.

Jag duschar och blundar hårt, i badrumsfönstret ligger stenar och valnötsskal. Farmor knackar på dörren, hon säger åt mig att skynda. Jag stänger av vattnet och ser hur det försvinner i golvbrunnen, och dunstar från min kropp, hur det dunstar till skogens regn, alla djuren och krabborna. Jag tänker att det är så, att det måste vara så. 

Kylskåpet fylls med mat, köket möbleras om, om och om igen. Skärbrädor, byttor. Farmor söker fläckar att torka, men trasan förblir ren. Hon säger att hon inte orkar mer och sätter sig på en stol, gråter, och säger att vi inte älskar henne. Sen piskar hon mattorna, dammsuger golvet och spolar balkongen ren från skräp som inte finns, bär matkassarna, bjuder grannen på te, ropar kom hem och diskar. I lampskenet ser jag hur hennes fötter speglas i ugnsluckan, hur hon står på tå och sorterar husgeråd över ett skinande kakelgolv. Farmors skugga är ett skelett. Hennes ben blir sakta blå.

Kusinerna sitter i soffan och stirrar in i teven. Gå och städa ditt rum säger hon till mig. Aldrig säger jag. Hon vet inte att under min säng ligger en plastpåse. Jag har gömt den där. 

Kycklingrester, tomma yoghurtburkar. Magra katter samlas och stryker sina revben mot soptunnorna. Farmor sätter händerna i ryggen, grimaserar och sträcker ut. Under olivträdet ligger det bröd, ris och melonskal. Farmor och jag hukar oss. Vi sitter på balkongen och andas genom näsan. Snart kommer vildsvinen och trampar hål i sköldpaddornas skal, bökar upp jorden och äter av resterna. Så sitter vi, farmor och jag, som två bultande hjärtan bakom ett rostigt räcke. Vi smyger och gör oss ett med huset, en flagnad fasad.

Under sängen upplever jag allt igen och igen. Trädens cikador som tystnade, den tryckande hettan, hur jag tappade balansen, nyduschad och invirad i en handduk. Tallar som riste och allt som välte, hur min navel drogs inåt och under bordet. Tevattnet som kokade och förblev så tills inget vatten fanns kvar, endast en stilla gaslåga. Sen var det bara tyst. Men cikadorna kom tillbaka. 

Mitt barn, mitt barn, jag beklagar, sa mannen i vit rock. Han såg allvarlig ut. Ditt barn, tänkte jag, jag ingens barn.

Ibland sluter jag min hand kring ett valnötsskal och tänker på skogen. Farmor säger sluta tänk hela tiden, hjälp till nu, jag är trött. Det är jag också säger jag.

Kusinerna väcker mig, de vill till havet, bort från rasat kakel, solens hetta och balkongräckets utsprida mönster från gjutjärn och tvätt. Kusinerna andas för nära, lukar sött, och skriker, sliter mig i armarna. Men jag ligger kvar och drar lakanet över huvudet, pressar in tyget i gommen, försöker svälja det, trycker ner det mot svalget. Tandköttet torkar och tungan blir sträv av lakansdamm. Jag känner vämjelsen. Ingenting är äckligare.

Vämjelsen rinner ner i avloppet, kroppen tvättas ren. Duschkrämer, det fossila och kletiga, restprodukt av råolja, det som en gång var skog. Och plastpåsen, den jag bär med mig och gömmer under sängen. Det finns en människa där i smutstvätten, i  strumporna, nattlinnet, klänningen. Farmor vill städa bort allt. Hon tvättar och stryker och tvättar igen, stänker rosenvatten, citron, och andas allt tyngre.

Tillsammans åker vi till en plats långt utanför staden, till torra kar av marmor dit ingen egentligen vill åka. Rader av Coca-Cola flaskor fyllda med vatten. Alla gravar ser likadana ut. Förtorkade, som tyst skrikande munnar. Cypresser och tall. Gravar i ett täcke av barr. Jag lägger ett mönster i sten och häller vatten från flaskan, rädd att barrtäcket ska börja brinna. Stenarna skiftar färg, men torkar till grått när vattnet sjunker in och dunstar till regn, det regn som snart kommer. Till djuren, krabborna, skogen, de intorkade marmormunnarna. Till allt du ser. Det måste vara så.

Jag börjar springa. Bort från torra gap och fossila ben, rosenvatten och brända omeletter. Jag klarar det inte längre. Måste till krabbskalen i skogen. Bort dit där det skimrar. Svalkar. Min morbror hittar mig, vi åker tillbaka hem, tysta i bilen och han torkar mina kinder. Farmor baddar mina fötter med desinfektionsmedel. Jag blöder och tänker på kroppar som dunstar och faller ifrån.

Den jag älskar mest, alla dagar, finns bara så, i en plastpåse under sängen, som smutstvätt och fläckar av te. En doft och skog och valnöt. Min mamma.

Skriven 2014, publicerad i Floret 2015, men lite omarbetad sedan dess.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s