SYRLIG FAST FRUKTIG

Karin Granstrand

Syrlig fast fruktig

Sjöbo konsthall

8.6.2019 – 26.7.2019

Text: Anna Norberg

Växtblindhet är ett otrevligt ord. Det betyder att vi inte längre ser, märker, bryr oss om det som växer omkring oss. Moderna människor lägger hellre uppmärksamheten på intryck som hoppar, låter, flimrar, medan tysta stilla ting som växter sällan noteras, än mindre benämns, än mindre hedras.1

Inför utställningen på Sjöbo konsthall har Karin Granstrand fokuserat på en enda växt: granatäpplet (punica granatum). Med varsamhet har Granstrand studerat granatäpplet utanpå, inuti och bakom. För det finns ett mörker, inte alls självklart först, men med tålamod och försiktighet har ett mjukt och silkeslent mörker långsamt trätt fram. För det är just vad Granstrand kallar ”det naturliga mörkret”, svärtan och gråskalan, som hon har velat undersöka genom att färga in sandtvättad siden med skal från granatäpplet. 

I sökandet efter mörkret och svärtan finns också ett intresse för mörk ekologi (dark ecology), ett begrepp som innefattar teorier kring en ekologisk medvetenhet där enskilda individers handlingar är tätt förknippat med världens omfattande skeenden.

Som konstnär har Granstrand experimenterat med växtfärgad siden en längre tid och utvecklat en unik teknik som kräver tid och precision. Resultatet beskriver hon som mjuka teckningar och kan beskrivas som växtfärgade collage i siden. 

I Granstrands mjuka teckningar träder geometriska former och mönster fram ur processer som inte helt går att kontrollera. Och det är heller inte meningen. Motivens färgvariationer beror delvis på mängden skal från granatäpplet men också halten rost i vattnet samt hur länge färgbaden har fått stå och dra, från ett par dagar upp till tre månader. Vissa av textilierna har legat i burkar tillsammans med färgbadet under en längre tid tills mögel har bildats. Och det är just i mögelfläckarna som Granstrand har funnit de mörkaste nyanserna. Efter färgningen har motiven långsamt och kontemplativt fått träda fram, alltid med granatäpplet närvarande i tankeprocessen. 

De mjuka teckningarna blir sedan till genom att klippa och sammanfoga de olika textilierna med varandra, likt ett collage, med pincett, mellanlägg, rejäl pressning och strykjärn. 

Granatäpplets form, som har studerats ingående genom teckningar och skisser, återkommer i verkens motiv, men också linjer. Det är en behaglig meditation att följa Granstrands linjer genom det mjukt skimrande mörkret. Linjerna ger struktur och balans. Granstrand hämtar linjerna dels från geometriska trädgårdar och städers parkanläggningar men också från kyrkogårdar samt hur vi människor tenderar att orientera oss efter linjer i det vi upplever som kaos och bortom vår kontroll. Linjen som trygg, precis som de geometriska formerna.  

I betraktandet av Granstrands verk leder mina tankar till konstnären Inger Ekdahls (1922-2014) harmonigram, kompositioner i olja på duk som genom en uppbyggnad av raka linjer i subtila färgskiftningar och graderat ljus ger illusionen av geometriska former. Och Granstrands benämning mjuka teckningar leder mig till konstnären Greta Sandbergs (1909-2004) benämning trådteckningar, en teknik Sandberg utvecklade som ger intryck av teckning snarare än broderi. Men mest av allt lånar jag en idé och tanke, om än väldigt ytligt, från konstnären Kazimir Malevitjs (1878-1935) suprematistiska tankevärld, manifesterad i fyrkantens evighet och andliga dimension. Det jag lånar är idén om att bakom den vardagliga världen av materiella föremål döljer sig en osynlig högre värld, men att i det här fallet handlar om växternas värld, den som inte flimrar, hoppar och låter men som finns nära och omkring oss, hela tiden, precis som det inledande citatet av Susanne Holmlund beskriver  och det som Granstrand gör oss uppmärksamma på genom sina mjuka teckningar. 

Karin Granstrand (f.1980) arbetar med installation och textila tekniker. Hennes konstnärliga process har sin utgångspunkt i materialets inneboende egenskaper, ofta i introverta och fragila material. Det fragila tilltalar då ingenting är för evigt och det introverta för att det tar plats i tystnad. De senaste åren har Granstrand fokuserat på hur vi människor förklarar naturbegreppet, vår relation till naturen och hur vi försvarar den. 

Susanne Holmlund, Världens gång drivs av växter, Gefle Dagblad, 2016. 

https://karingranstrand.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s