Maran

Utanför stugan går en man med motorsåg. Det är han och jag. Han vet inte om mig, men jag vet om honom. Det känns både tryggt och obehagligt. Hans arbete eggar mig. Ensamheten ute på landet gör mig kåt. Jag blir aldrig kåt inne i stan. Där får man aldrig vara ifred. I stugan tillfredsställer jag mig själv liggandes eller sittandes på begagnade möbler. Gustavianska stolar, klaffbord, Karl Johan-soffor, pallar, fåtöljer i nyrokoko, byråer och brudkistor. Ibland får jag röda utslag, ibland lossnar färgfragment och bitar av faner. Ibland blir det fläckar på tygen. Det gör mig inget. Jag säljer möblerna. Det kommer många handlare hit från Stockholm. De gillar patina så jag tjänar bra på min försäljning. Med pengarna köper jag nya möbler att tillfredsställa mig med. Mitt senaste inköpt är en schäslong i päronträd med snirkliga ornament och jag känner en oerhörd lust till denna möbel. Den friska och kalla luften från fönstret gör mig yr, motorsågens brutala angrepp i trädens stammar pumpar mitt blod. Doften av spån, åkrarnas ödsliga bredd ger mig rysningar. I solens nedgång, bland rosa björkar och mörka granar är jag är totalt utlämnad – min orgasm möter motorsågen och jag splittras till flis.

Maran (skriven 2012) var en av flera texter jag skickade in till Skurups skrivarlinje som arbetsprover. Jag återupptäckte texten idag och tycker den är ganska rolig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s