BÄCKENET OCH KORSET

År 1965 den 19 april. Drottning Kristinas grav i St Peterskyrkan öppnas under ledning av Carl-Herman Hjortsjö, professor i anatomi vid Lunds universitet. Syftet: att undersöka drottningens kvarlevor. Varför? Då rådde tydligen en viss osäkerhet, oro och förvirring. Gravöppningen filmas. Jag ser filmen. Allvarliga män står på rad. Vigvatten stänks. En sarkofag i marmor öppnas. I den, en kista av trä. Mörka lockar vilar på drottningens skallben, smulade händer i vita sidenhandskar.

I en upplyst monter ligger en avgjutning av drottning Kristinas dödsmask – den silvermask hon begravdes i. Alltså möttes sällskapet av ett ansikte i silver när kistan öppnades. Avgjutningen av silvermasken beställdes av Nationalmuseum i samband med den stora Kristinautställningen 1966. Nu på Livrustkammaren uppmärksammas drottningen ånyo och här står jag, under ett slott som inte fanns när hon levde, i ett trevande försök att närma mig hennes ansikte. Jag tycker det är svårt. Svårt därför jag ser att drottningen hade ögonfransar. Hon ser fridfull ut. Vacker. Jag måste gå därifrån. Hon lever. 

Intakt vid gravöppningen var: kronan, silvermasken, spiran, sidenhandskarna, bäckenet och skallen.

Gravöppningen genomfördes för att undersöka, och bekräfta, de teser som vid olika tillfällen lagts fram angående drottningens äktenskapsvägran. Det vill säga, varför hon vägrat underkasta sig en manlig auktoritet.

Elis Essen-Möller, pensionerad professor i gynekologi publicerar 1937 boken Drottning Christina – en människostudie ur läkaresynpunkt. Essen-Möller lyfter fram tesen att Kristina förmodligen var pseudohermafrodit, det vill säga att hon hade normala yttre genitalier men avvikande hormonsammansättning. Sven Stolpe, författare, litteraturforskare, journalist och översättare disputerar 1959 med avhandlingen Från stoicism till mystik – studier i drottning Kristinas maximer. I avhandlingen menar Stolpe att Kristinas äktenskapsvägran berodde på en sexuell neuros, alltså insikten om den egna abnormiteten. 

Eh?

Ty jag, Herre, jag är dig tacksam för att Du lät mig födas till flicka, så mycket mer som Du vad god nog att bevara min själ för mitt köns alla svagheter och i stället godhetsfullt gjorde mig helt manlig, liksom resten av min kropp. Du begagnade Dig av mitt kön för att skydda mig mot de laster och utsvävningar som är vanliga i landet där jag föddes, och när Du dömde mig att tillhöra de svagare könet befriade Du mig från alla dessa vanliga brister. Du befriade mig också från alla former av beroende genom att låta mig födas till en tron från vilken jag ensam skulle styra. Ända sedan jag låg i vaggan lät Du mig dessutom erfara fördelarna med denna stora frihet, som jag har bevarat och kommer att bevara intill min död. Om Du låtit mig födas till man hade kanske vanor och dåliga exempel fördärvat mig. Alla de dygder och talanger Du givit mig hade jag kanske – som så många andra – dränkt i vin. Kanske mitt heta och häftiga humör hade lett mig till utsvävningar med kvinnor, som hade haft ännu svarare att befria mig ifrån. Kanske hade det rörliga intellekt Du givit mig, som gör att så lätt anpassar mig till sederna hos de olika folk jag lever med, till sist fått mig att övervinna min förfärliga aversion mot vin och drickande så att jag istället för att försöka förmå mina undersåtar att överge dessa förhatliga laster så småningom hade vant mig vid deras brister för att vinna deras uppskattning. Åtminstone hade jag löpt risken att tillbringa den tid tillsammans med kvinnor, som jag ägnat åt att studera och att söka efter sanningen, varigenom jag ställt mig förfogande för din vilja. Tillåt mig att beundra Din godhet, som har gynnat mig på så många sätt att den har förvandlat mitt största fel till en slags förtjänst, eller snarare ett slags lycka för mig.

Citerad text från Drottning Kristinas historia, skriven av henne själv, tillägnad Gud, påbörjad den 11 juni 1681. (Atlantis, kapitel 4, s.16-17)

Bäckenet mättes och röntgades. Det konstaterades efter detta att Kristina biologiskt faktiskt var en kvinna. En kvinna på 150 centimeter med starkt bäckenben – förmodligen stärkt av alla långa turer till häst samt intresset för jakt. Inga konstigheter enligt anatomiprofessorn som avvisade teserna om avvikande hormoner, blygdläppar och klitoris. Lärdom till en annan gång: ett silversköte? Det hade sparat in flera år av huvudbry och spekulationer.

Trots Hjortsjös avfärdande har det ju diskuterats, det här med utseendet, och kläderna.

Kristina uppfostrades till furste, till kung över en stormakt. På duk en gudinna och jungfru, ej sval som månen, men krigisk och vis med ett hett temperament. Stundtals mild, en Athena, Minerva, beskyddare av hantverk, konst, teater och litteratur. Taktiker och strateg. 

Hon gör det hon har lust med, och det är detta som är oroande. Hennes läppar gör en sur min men bjuder samtidigt in till kyssar. 

Så skriver Simone de Beauvoir i Birgitte Bardot & Lolitasyndromet – hur Birgitte Bardot promenerar barfota, ringaktar eleganta kläder, smycken, höfthållare, parfymer, smink, alla konstgrepp. Och samtidigt, en så sensuell hållning att ett helgon skulle sälja sin själ bara för att få se henne dansa.

Karl Erik Steneberg beskriver i den detalj- och innehållsrika Kristinatidens måleri från 1955 Kristinas gråblå ögon, som kan, att döma av samtida uppgifter, stå naturförebilden nära. Med en akademikers språkligt kontrollerade passion beskriver Steneberg hennes tunga anletsdrag, kraftiga näsa, utskjutande underläpp och sluttande haka.

Jag tänker att Birgitte är Kristina.

Alla män attraheras av Kristina men detta innebär inte att de är välvilligt inställda till henne. Majoriteten hävdar att en kvinna förlorar sin sex appeal om hon ger upp konstgreppen. Enligt dem kyler en kvinna i byxor ner begäret. Kristina bevisar motsatsen och de är inte tacksamma för det eftersom de inte vill ge upp sin roll som herre och härskare. Kristina bedårar ingen, hon handlar. Hennes kött har inte denna frikostighet som symboliserar passivitet. Hennes kläder är inga fetischer och när hon klär av sig avslöjar hon inte något mysterium. Hon visar sin kropp, varken mer eller mindre, och denna kropp, är sällan orörlig. Hon går, hon dansar, hon rör sig. Hennes eroticism är inte magnetisk, den är aggressiv. Mannen är objekt för henne precis som hon är ett objekt för honom. Och det är just vad som sårar den manliga stoltheten. Att förakta smycken, smink, höga klackar och höfthållare, det är att vägra förvandla sig till avgudabild. Det är att hävda sig som mannens medsyster och like.

Tänk dig en balustrad, en fontän och ett landskap med cypresser i skymningen, en vildvinsranka och lite stenputs. Kanske är det ett palats, och känslan av lätta ljumma vindar. En blå sjal dansar, sidentyg skimrar och ett guldäpple svävar på en vattenstråle.

1650, själva kröningsåret, avporträtterar David Beck den redan myndiga Kristina i vit dräkt av atlassiden som kvitterades ut från den kungliga klädkammaren. En slät dräkt utan detaljer. En dräkt som aldrig har funnits. Det vill säga en visuell konstruktion, liksom kroppen, i ett arkadiskt snitt, en skulptural gestaltning. Inget á la mode. Men tiden tenderar modedetaljer att bli outhärdliga i porträttkonsten, ansåg antiken. Därför rekommenderar renässansen, alltså Leonardo da Vinci, en neutral dräkt, oberoende av tid. Atlastyget användes till delar av Kristinas kröningsklänning, då med modedetaljer.

Klassicerande tendenser och romersk inspiration. Marmorns fasta grace, dess plasticitet. Vänster hand i kontrapost, diagonala linjer. Porträttet, en stilprodukt med inspiration från romersk 1500-tal. Kristina som kejsare med citrusblom och nerium i håret omgiven av de fyra elementen. Precis som stjärntecknet säger: Kristina är elden självt, blomsterarrangemanget i håret antyder så.

Lomazzo Trattato och lärdomar från 1500-talet: undvik små veck som förstår den klara teckningen, samkomponera figuren med bakgrunden, samt, tänk på de fyra temperamenten. 

Så. Med allt detta i åtanke, en bit bort från hennes vilande ansikte, handskrifterna från Vatikanbiblioteket, den purpurfärgade kröningsmanteln och prydnadskuddarna i butiken, kan jag inte låta bli, på riktigt, att tänka på den innersta kjolen, själva mensskyddet. Hur gick det för blodet? Vad var bekvämast, kjolen eller byxan, vad skulle jag föredra? 

Tankarna går till gynekologen och Stolpe. Teser och funderingar in absurdum. Kristina var skytt, så varför vände de sig inte till astrologin? Svaren finns ju där.

Det oberoende stjärntecknet Sagittarius.

Namn: Kristina (Christina)

Född: 8 december 1625

Död: 19 april 1689

Valspråk: Visheten är rikets stöd

Stjärntecken: Skytt

(∇)

Dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg, svensk regent 1632 – 1654. Abdikerar och konverterar till katolicism, flyttar till Rom.

Skyttens stjärntecken förstärker behovet av frihet och obundenhet. Skytten är fylld av energi som riktas och glöder i en viss strävan. Skytten har något av fanatikerns ådra. Att ge sig hän i ett ändamål, en strävan utan göra halt vid sansade gränser.

Skytten behöver fritt spelrum för att kunna göra saker, samt nya miljöer och vidgade perspektiv. Utveckling är ett måste. Stiltje är skyttens fiende, förändring ett livsvillkor. Skyttar är inte rädda för makt – makt är förändringens vapen, men skyr ansvar, ansvar är plikt, och plikt bakåtsträvande.

Skytten bör ha ett yrke som ger frihet och utmaningar samt diverse problem att lösa. Detta stimulerar. Skyttens intresse för språk och samhälle är stort. Läraryrket passar bra. Argumentationsförmågan gör skytten till en god försäljare, eller kanske mäklare. Passande yrkesområden: föreläsningsverksamhet, något inom resebranschen, samt inom prästväsendet. Skyttar blir bra författare. Skyttar har ett rikt liv.

I kärleksrelationer är skytten öppen, ärlig och vänlig. Skytten är generös med känslor, men aktar samtidigt för att binda sig. Blir kraven för höga byter skytten direkt eftersom skytten ständigt lyder under sin inneboende frihetssträvan. Skyttens partner bör därför dela denna syn. Utan frihet och spänning kommer skytten att tappa all inspiration och lust. Kända skyttar: Britney Spears och Winston Churchill.

Fördjupning i tecknet och dess inneboende egenskaper

Tursiffra: 4

Färg: gul och djupröd

Växter/blommor: mimosa

Stenar: smaragd

Planet: Jupiter

Element: eld

(∇)

Fyra: att organisera tillvaron i naturliga motsatspar (enligt rådande normer). Fyra kan också vara en kerub (ängel med fyra ansikten och fyra vingar). Men kan även syfta till en uppfattning av tillvaron och döden som en sammansättning dimensioner och geometriska former, till exempel fyrkanter. Kvadraten kan således betraktas som djupt religiös och evig.

Gul: Lejonet från Norden, en död far. Gul är också den instabila och spontana färgen, liksom illumination, visdom och rikedom. Hög kvalitet. En representant för guld inom heraldiken. Ära, men också feghet. Lojalitet. Men också en Judas Iskariot, en dödssynd, girighet. Gul är även galla och tappar lätt humöret. En hetlevrad idealist. Och naturligtvis sommar, det uppenbara solskenet.

Röd: Jesu blod. Vin och martyrer. Mens och nattvard. Det katolska såklart. Kardinalerna i Rom. Decio Azzolino. Fest och kärlek. Titian och van Dyck. Passion, aggression, uppror och krig. Järnoxid och kadmium, löss och röd matta. Anden på långfredagen. Ett kopparrött vrål. Granatäpple, vagina.

Äkta mimosa: en tropisk buskväxt vars blad fäller ihop sig vid beröring och mörker. Sensitivasläktet (M.pudica). Släktnamnet Sensitiva – ytterst känslig – har sitt ursprung i meldeltidslatinets sensus med betydelse förnimmelse, sinne.

Falsk mimosa: gul acacia (se drottningens hår)

Smaragd: symbol för odödlighet

Jupiter: Jupiter Optimus et Maximus, romerska statens beskyddare, solsystemets största planet. Ett gulvitt sken, tidvis himlens ljusaste objekt.

Eld: enligt humoralpatologin motsvaras elementet eld av gul galla (gr. chole) som produceras i levern (djupt röd). Vid överskott av gul galla får hen ett koleriskt temperament, det vill säga blir uppbrusande och häftig. Ett manligt attribut, torrt och hett, ej fuktigt och svalt, således är eld en olämplig miljö för foster att utvecklas i. Eld är också energin inneboende i träd och som väcks till liv av blixten. 

(∇)

Kristinas ögonfransar fortsätter sin vila bland avgränsningar, rep och skyltar, objekt på rad, ljudinstallationer och inlånade verk. Jag upptäcker snart rummet, eller snarare rummen, och alla besökare. Kristina får inte plats. Hon har ingen rymd. Andrum till drottningen snälla, här under jorden. Ge henne ett tomt rum där hon bara kan få vara. Låt hennes död ta plats, notera hennes närvaro, hon finns ju här! 

Text skriven efter ett besök på Livrustkammarens utställning Bilder av Kristina (19 april 2013 – 5 januari 2014). Texten gavs titeln Bäckenet och korset när den publicerades i Rymdenmag (som ej längre finnns) 2013. Denna version är något omarbetad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s